Har ingen hört talas om åksjuketabletter och hundpensionat?

Etthundra milJag och Jojo Moyes kommer inte överens. Jag gillade inte Livet efter dig och jag gillade inte Etthundra mil heller. Så, nu har jag erkänt. Vad kan jag inte gilla med en historia om en söt, fattig mamma med ett matematikgeni till dotter som inte har pengar till sin bilförsäkring vilket gör att de inte kan ta sig till Skottland för att tävla i en matematiktävling. De får hjälp av en snygg, rik man som ställer upp på att köra dem till norra Storbritannien. Ja, varför gillar jag inte det?

Anledning nummer ett: De måste ha med sig sin hund Norman. Han luktar illa och förstör sätena på den rika mannens fina bil. Men han måste med. Han har ju aldrig sett Skottland. Finns det ingen granne som kan passa honom? Sätt han på ett hundpensionat? Den rika mannen kan ju betala. Det är nog billigare än en totalrekonditionering av bilen.

Anledning nummer två: De kan inte köra fortare än typ 60 km/h. Gör han det så spyr det unga mattegeniet. Jag ser två lösningar på detta problemet. Antingen så köper man ett paket med åksjuketabletter. Har man tur så somnar barnet på köpet och man slipper höra ”När är vi framme?” från baksätet. Det andra alternativet är att ni köper ett gäng med plastpåsar, kör upp på motorvägen och gasar upp.

Anledning nummer tre: Den söta, fattiga mamman vill inte ta emot några pengar från den snygga, rika mannen så de tvingas sova i bilen. De tvingas äta äckliga mackor med konstiga pålägg på till lunch (trust me, jag har smakat engelsmännens billiga limpor och de smakar som en kemilektion på högstadiet). Uppenbarligen vill han hjälpa till. Uppenbarligen har han pengar i överflöd. Sluta vara så goodie goodie och ta emot hjälpen.

Anledning nummer fyra: Etthundra mil behöver egentligen inte läsas för redan efter att ha läst baksidetexten så vet man vad som kommer hända. Tyvärr. Det gör mig förbannad för hade jag inte trott att Jojo Moyes skulle överraska mig så hade jag inte behövt läsa skiten. Då hade jag kunnat läsa något bättre, till exempel en Harlequinbok med Fabio på framsidan.

Rekommenderas för: Ingen!

0,5/5 Kajsa Ankor
Betyg 0,5


A short review in English: I have just a few words to say about this joke of a book: Dramamine, dog pound and a time machine so I can get the hours I spent on this book back.

6 thoughts on “Har ingen hört talas om åksjuketabletter och hundpensionat?

  1. Anonym september 12, 2015 / 5:44 e m

    Instämmer till 100%!

  2. Linnea september 13, 2015 / 6:31 e m

    Jag kan hålla med om att det finns en del logiska luckor i den här boken.. Men jag tyckte om den ändå.😉 Och den var mycket bättre än Livet efter dig.🙂
    Fast just det där med att hon inte tar emot en massa pengar och restaurangbesök m.m. tycker inte jag är så konstigt. Även fattiga människor kan ha en stolthet liksom..

    • ladywindermere83 september 13, 2015 / 7:03 e m

      Klart alla kan ha stolthet men det betyder inte att det är rätt. Tänk om alla flyktingar som behöver hjälp skulle vara lika stolta? Blir man erbjuden hjälp när man behöver det tycker jag man är ganska så dum om man inte tar emot den hjälpen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s