American Dirt – Jeanine Cummins

“Trauma waits for stillness. Lydia feels like a cracked egg, and she doesn’t know if she’s the shell or the yolk or the white. She is scrambled.”

American Dirt toppar många listor runt om i världen just nu. Boken har två sidor, en litterär och en kontroversiell. Vi börjar med att prata om boken.

Redan från första kapitlet är man fast. Lydia och Luca – mor och son – bevittnar hur hela deras familj avrättas av kartellen. Det är omöjligt att stanna kvar, deras liv är i fara. Flykten går från Acapulco genom Mexiko och upp mot USA, där drömmar kan bli sanna och deras liv är i säkerhet. På vägen, samma väg som många andra illegala flyktingar tar, möter de många nya människor. Men vem kan man egentligen lita på?

Hela läsningen är nervkittlande. Ända från första ordet till det sista. Att vara på flykt måste vara en av de värsta situationerna man kan hamna i. Paranoian som Lydia och hennes son känner genomsyrar pappret. Även kärleken mellan Lydia och Luca är fin att följa. Som mamma gör hon allt för sin son och hans välbefinnande är alltid första prioritet för Lydia.

American Dirt är en läsvärd bok som har gett mig stor behållning, inte bara under läsningen utan även en tid efter. Men boken har fått mycket kritik. Jeanine Cummins är nämligen inte från Mexiko och har ingen erfarenhet av att fly från någonting. Har hon verkligen rätt att skriva en bok om just flyktingar?

Jag är kluven. Jag tror att det vore helt omöjligt att vara författare om man bara får skriva om det man själv upplevt. Mina böcker skulle handla om tandvård och taxar (säg till om ni vill läsa mer…). Kanske inte det roligaste i längden? Jag tycker det viktigaste är att ämnet hanteras rätt. Jeanine Cummins har skrivit ett efterord som är mycket läsvärt och som berättar mer om både människor på flykt och andra författare som faktiskt har upplevt något liknande. Men förtjänar inte denna boken att bli skriven?

Det är klart att det känns privilegierat att en vit kvinna får sexsiffriga dollarbelopp för att skriva om mexikanska människor på flykt. Men i mina ögon är det inte boken eller författarens fel. Det är det kapitalistiska systemets.

Mellan dagarna och nätterna vi skingras – Jonatan Jakobsson Wik

”Nästa dag är tröttheten en stickande känsla i ögonen vilken hon inte kan få bort, som känslan av att få schampo i ögonen när man var liten: hur man än gnuggar blir det bara värre.”

Detta är Jonathan Jakobssson Wiks debutroman. Han är skåning men nu bosatt i Göteborg där även boken utspelar sig. Hans arbete som psykolog speglar sig ofta i boken om den mer och mer sargade Cordelia.

Cordelia lever med Mannen och sonen Emil. Man märker redan på första sidan att äktenskapet är slentrian och mer något man är kvar i av bekvämlighet. Cordelia är intressant som karaktär, rent av mänsklig. Det är just denna förmåga att fånga verkligheten som gör Jakobsson Wiks debut till något extra.

Språket är oerhört metaforiskt, ibland på gränsen till överdrivet. Men jag tycker ändå att författaren balanserar på rätt sida av gränsen. Cordelia är en stram person och hennes karaktär blir mer levande när språket är målande.

Det är verkligen ingen feelgoodroman där kärleken glimmar och känslorna sprider sig över sidorna som en ettrig murgröna. Boken är istället djupt olycklig. Ljusglimtar skymtas och släcks. Kärleken finns trots allt där men främst mellan mor och son.

Om det här är en debut så är jag väldigt nyfiken på vad nästa bok ger. Fortsätt skriv, Jonatan Jakobsson Wik! För jag vill läsa mer av dig. Och tack för recensionsexemplaret.

En dag ska jag bygga ett slott av pengar – Evin Ahmad

”Alice är häftig i sin huvudbonad från Monki. Fatimas huvudbonad förstör Europa”

Citatet säger så mycket. Om läget i Sverige. Om utanförskap. Om normer. Evin Ahmad är rak, rensad och ärlig. Språket är sparsmakat men explosivt. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en viktig bok om att aldrig riktigt passa in någonstans. Och om hur klasskillnader och resan däremellan alltid har ett pris.

Jag kommer att bära med mig den här boken väldigt länge och hoppas innerligt att Evin Ahmad även hinner lägga ner lite tid på skrivandet utöver skådespeleriet.

Hur mår fröken Furukara? – Sayaka Murata

”Jag trivs med den där känslan av en värld som sakta dör bort.”

Det här med att vara ”normal”. Hur är man då egentligen? Keiko, 36 år gammal, jobbar kvar i samma närbutik som hon började i på college. Hon är inte gift och har heller inga barn. Föräldrar, syskon och vänner förstår inte hennes leverne. Keiko förstår inte hur hon annars skulle kunna leva sitt liv.

Hur mår fröken Furukura? är ett litet mästerverk om att passa in och hela tiden ha omgivningens förväntningar på vad man borde göra. Keiko Furukura är häftig men samtidigt lite mystisk som huvudkaraktär. Hon härmar sina kollegor i sättet att tala och kopierar deras stilar för det är ju så man ska se ut enligt alla andra.

Normalitet är ett intressant begrepp. För vem är man egentligen normal? För Keiko är hennes verklighet hennes jobb i närbutiken och inte som fru och mamma. Men omvärlden ser hennes normalitet som något som inte faller inom normen.

För mig är normer och normalitet ganska tråkigt men ändå något som jag omedvetet försöker hålla mig till. Är det kanske människans strävan efter att passa in i en grupp som styr oss inom det osynliga staketet, tillsammans med alla andra ”vanliga” människor? Ibland önskar jag att jag vore lite mer som Keiko.

En snabb läsning som lämnar en med många tankar och en nyfikenhet vad som händer Keiko när sidorna tar slut. Jag kommer följa Muratas författarskap och hoppas på fler översättningar av hennes verk för Hur mår fröken Furukura? är riktigt bra.

Kom i min famn – Caroline Eriksson

”Simone vrider på sig, inte mycket men tillräckligt för att Kristoffers hand ska glida av henne. Hon mumlar att hon är trött och behöver sova. När han faller tillbaka ner på rygg och trycker igång iPaden igen slår hon upp ögonen och stirrar upp i sovrumsväggen. Kanske har avståndet mellan dem varit såhär stort länge. Men just nu är hon mer medveten om den än någonsin förr. ”

Första boken om samtalsterapeuten Simone Boman är även första boken i genren family noir av den talangfulla författaren Caroline Eriksson. Kan det vara svaret på mina drömmar? En bok som både handlar om relationer och otäckheter.

Simone Boman börjar på sitt nya jobb och har samtidigt lite problem där hemma. Två tonårsdöttrar och en man som delvis skulle kunna kallas för mansbebis. På det nya jobbet finns Thomas. Han är en ärlig man som alltid sätter sin familj först. Men så får han ett meddelande på telefonen…

Jag lyssnade på ljudboken under en lång biltur och det var ett bra sällskap, jag satt som på nålar i princip hela tiden. Tempot är inte snabbt på något vis men det gör det hela mer trovärdigt och gav mig chansen att själv fördjupa mig i de båda familjernas problematik innan upplösningen kom. Boken igenom finns det ett mörker. En väntan på att något dåligt kommer att hända.

Betyget på boken dras ändå ner något på grund av alltför många upprepningar av saker som redan präntats in. Det är en olat hos många författare som jag verkligen inte tål. Men det finns ingen tvekan om att jag kommer läsa nästa del i serien också.

Vi – Kim Thúy

“Fortunately, life loves to constantly alter the order of things, thus giving everyone the opportunity to follow it’s progress, to live within it.”

Vi är flickan med namnet som betyder något pyttelitet. Hon föds i Vietnam men kommer att fly landet som båtflykting tillsammans med sin mor och sina tre äldre bröder. De hamnar i Quebec, Kanada, där livet ser helt annorlunda ut än vad hade gjort i Vietnam.

Boken tar upp stora ämnen i ett kortfattat format. Hur man skapar nya och framförallt behåller sina traditioner i ett land med en annan kultur och egna traditioner. Hur viktig familjen är framkommer ofta och det är rörande att se hur hennes bröder tar hand om sin lillasyster. Maten är ständigt återkommande. Det finns inte många andra saker som kapslar in det kulturella arvet lika väl som maten. För genom smakerna kan man behålla närheten till sitt hemland trots att man befinner sig tusentals mil bort.

Liksom boken Ru av samma författare föll Vi mig väldigt väl i smaken. Jag älskar Thúys sparsmakade språk som trots få ord ändå kan vara kraftfullt vackert. Det finns än så länge en bok till översatt till svenska, Mãn, som jag inte läst. Vilken tur att jag har ännu en bok kvar att njuta av.

Domaren – Dag Öhrlund

”Skål, ditt svin”

Vid flertalet tillfällen har jag försökt läsa en av Öhrlunds böcker om den manliga psykopaten Silfverbielke men aldrig riktigt kommit in handlingen. Men en kvinnlig variant av denna seriemördare lät spännande så jag gav efter och tog med mig boken hem. Tur den var billig…

Det är lite så man känner sig när man läser Domaren. Billig, alltså. Kvinnosynen är vedervärdig. Sexscenerna är skrattretande dåliga och så uppenbart skrivna av en man. Lägg dessutom in all fat shaming som förekommer så blir det nästan en trumfhand i hur man inte ska skriva en bok.

Jag kan tänka mig att detta tilltalar en del läsare, speciellt de som gillar böckerna om Silfverbielke. Här har vi istället en annan psykopat, nämligen Suzanne som är domare till vardags. Jessica är präst och viktigast av allt: tjock. De börjar på varsitt håll att skada eller ha ihjäl människor som de inte tycker förtjänar att leva. De båda avslöjar snart varandra och ett samarbete uppstår.

Vem vet om nästa bok i serien innehåller en betydligt mer uppdaterad kvinnosyn där sex inte är det enda vapnet för en kvinna och där det går bra att se ut som man vill utan att ses ner på av samhället. Jag kommer definitivt inte veta det för jag kommer inte läsa nästa bok.

Vintereld – Anders de la Motte

”De är efter mig. Jag måste härifrån.”

Laura ärver en gammal stugby efter sin faster som nyss gått bort. Det är nästan 30 år sedan hon senast besökte stugbyn. Lucianatten 1987 slutade i katastrof när en av Lauras vänner dog när stugbyns dansbana brann ner. Men vad var det egentligen som hände för trettio år sedan och vad har Laura egentligen att vänta sig när hon återvänder till nordvästra Skåne?

Redan från prologen sugs jag in i spänningen. Laura har hemligheter, det märker man direkt och hennes komplicerade familjesituation gör henne allt mer intressant. Den gamla stugbyn är en bra kuliss när man vill ha läskiga scener. Den är öde och det är vinter – som upplagt för kalla kårar och dolda figurer bland träden.

Någonstans mitt i boken har jag en ganska klar uppfattning om vad som egentligen har hänt. Kanske kanaliserade jag min inre Miss Marple just när jag läste? Dessvärre blev andra halvan en transportsträcka mot slutet. Trots det så är Vintereld en solid deckare i trevlig Skånemiljö.

Vintereld är tredje delen i Årstidskvartetten och den andra som jag har läst. Jag minns att jag verkligen gillade den första boken i serien: Slutet på sommaren. Delarna är fristående så det har ingen större betydelse att jag sparar Höstdåd till senare. Den fjärde delen Våroffer släpps i slutet av mars 2020. Den ser jag fram emot att läsa.

Daghus, Natthus – Olga Tokarczuk

”Hur smärtsamt är det inte att vara älskad utan anledning, alltså bara för att man finns?”

Tillsammans med en anonym, kvinnlig berättare och den gamla perukmakerskan Marta får vi ta del historier från den lilla staden Nowa Ruda i Polen. Staden ligger nära den tjeckiska gränsen, närmare bestämt i Sudetbergen.

Boken består av berättelser, drömmar, svamprecept som inte bör tillagas och till och med en helgonlegend. Genom dessa berättelser tillsammans med fragment från livet med Marta och berättarens partner R. kommer man närmare småstadens kärna och invånare.

Daghus, Natthus tog mig med storm och jag har ännu inte riktigt samlat mig. Jag samlade på mig massor av citat under tiden jag läste och jag läste några av berättelserna mer än en gång. Boken är inbjudande och vid första anblick verkar den vara väldigt lättläst. Nästan lite glad och flörtig. Men samtidigt som språket lockar in mig i en positiv trygghet så kommer det textpassager som beskriver det mörkaste mörker. Det slår emot en när man inte förväntar sig det och blir då ännu starkare. Jag överrumplas av kannibalism, kvinnomisshandel, pedofili och bråd död.

”Motsvarigheten till manhaftig måste ju vara kvinnohäftig.”

Olga Tokarczuk skriver väldigt bra om kvinnor. Många av hennes tankar handlar om jämlikhet mellan könen och där är en passage som handlar om hur språket är sprunget ur patriarkalisk jord som är väcker väldigt mycket tankar.

Jag ser fram emot att läsa fler böcker av en av mina nya favoritförfattare. Jag har hört mycket gott om både Styr din plog över de dödas ben och Löparna.

Svårt att greppa

Jag sitter här och försöker få ner mina tankar kring Jonas Gardells nya bok Till minne av en villkorslös kärlek. Det är svårt, nästan omöjligt. Boken var förträfflig. Inledningen var genialisk. Modersporträttet var vackert, trovärdigt och respektfullt. Gardell var som vanligt helt underbar att läsa.

Men.

Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva. Kanske är alla ord om boken redan sagda i det första stycket? Jag tror det här blir en bok jag kommer att läsa om. Det händer väldigt sällan. Men Till minne av en villkorslös kärlek förtjänar att greppas om, precis som det grepp den håller läsaren i.